Den finska polisen publicerar nu bilderna från Kauhajoki där Matti Juhani Saari sköt ihjäl 10 människor och tog därefter sitt liv. Det är de första bilderna som kommer ut från klassrummet där Saari sköt och brände upp sina klasskamrater:
Tumulten resulterade i krossade glas i aulan:
Här sköt Matti Juhani Saari ut genom fönstret:
Diskussionen om rätten till skjutvapen dyker upp i Finland, och statsministern Matti Vanhanen har föreslagit en strängare lagstiftning. I Sverige kan det vara svårt att förstå intresset för skjutvapen i Finland. Faktum är att jag själv växte upp med traditionen, vilket innebar en mängd kvällar då jag sköt med luftgevär i en skytteklubben.
Ofta fick jag höra att det övades med mer varierande vapen i Finland och att lagarna var betydligt mer generösare där för ungdomar. Dessvärre försvann intresset för skytte ju högre upp jag kom i tonåren, då min finska värderingar från hemmet övergavs till förmån för mer svenska värderingar i samhället.
En svensk motsvarighet till finsk skytte bland ungdomar är svårt att finna. Utförsåkning kanske? Själv tror jag skytte är en del av kulturen av en ung nation som vunnit självständighet och erkännande utomlands. Det är också ett medel för staten att slussa in ungdomar in i krigslogik och göra dem förberedda inför att försvara sitt land. Finland har som sagt 350,000 soldater som är beredda att rycka ut om Ryssland skulle gå till anfall. Sverige har 20,000 till 30,000 soldater.
I Sverige är samma kultur som sagt förbjudet. Det finns knappt någon krigsromantisering alls och olika grupperingar i samhället som står för denna hållning är urstarka, vilket är bra i extrema sammanhang som de två senaste skolmassakrerna i Finland. Däremot kan en passiv allmän hållning också betraktad som ansvarslöshet i försvarssammanhang.
Reaktionerna är många även i Sverige efter dödsskjutningen i den finländska staden Kauhajoki. 11 är döda, uppger Iltalehti. Sorg och förtvivlan är djupast i Finland över det inträffade. För den lokala polisen är det en katastrof – även om de naturligtvis aldrig kan kontrollera andra människors beteenden helt och fullt. Ett mirakel är dock fastighetsskötaren Jukka Forsberg som mirakulöst undkom ett kulregn.
Förövaren Matti Saari har gjort mycket reklam om sig själv innan dådet, men hans motiv är hur tydligt som helst:
Enligt förundersökningsledaren Jari Neulaniemi har Matti Saari skickat två SMS där han uttrycker sitt förakt mot samhället:
Lösningen är en Walther.
SvD har valt att publicera filmerna. Maria Abrahamsson skriver:
Personligen är jag inte främmande för tanken på att utrusta skolor med inpasseringskontroller, säkerhetsanordningar, larmbågar och annat som kan hindra att vapen och tillhyggen smugglas in.
Själv är jag inte främmande för att åtminstone pröva tanken. Nästa gång någon ungdom eller yngre vuxen annonserar att de ska genomföra en skolmassaker på Internet lär samhället få ta större ansvar i ett inledande skede.
Fortfarande finns det ett rejält glapp mellan Internet och samhället. När det kryper så här nära vid två tillfällen borde det finska – och även i förlängningen de nordiska samhällena satsa mer på lokal säkerhet och en eventuell hårdare lagstiftning. Nu är det upp till eleverna själva att bedöma hotbilden de möter i sin skolmiljö. Rädda Barnens psykolog säger följande:
Barn orkar sällan vara rädda hur länge som helst. Det sitter i en vecka–fjorton dagar, och sen så är det oftast bra.
Eller med andra ord: Tiden löser alla problem. Inte Walther.
Brittiske Telegraph visar filmen, där mördaren säger:
You will die next.
Även en annan videosnutt där förövaren övar på en skjutbana.
Finland drabbas återigen sedan 11-tiden i morse av en tragiskt skolmassaker med uppemot nio dödsoffer i staden Kauhajoki. Den här gången är förövaren en 22-åring vid namn Matti Juhani Saari, uppger Iltasanomat. Enligt Helsingin Sanomat kände polisen till hoten redan igår, men avfärdade dem. Likt den tidigare mördaren från Tusby varnade förövaren på YouTube under namnet Wumpscut86. YouTube har reagerat snabbt och plockat ner filmerna.
Svenska källor: DN, DN , SvD, SvD, Aftonbladet
Utländska: BBC, AP
Finska: YLE
Henrik Arnstad skriver i DN sin andra artikel om den finska delaktigheten under operation Barbarossa och att samarbetet med Nazityskland gick betydligt djupare än nuvarande finska historieskrivning. Själv har jag uppgifter från min farfar och far och en upplyst Holopainen-släkt i Karelen, där en och annan kan bekräfta både den ena och den andra uppgiften.
När finländare som återkom från de krigshärjade zonerna i Öst-Karelen mellan 1941-44 tog de också med sig berättelserna hem. De kunde i röda stugor berätta om särskilda läger som samlade upp både ryssar och judar. Även judar från södra Karelen i nuvarande Finland blev deporterade till dessa platser. Mycket av detta skedde i största hemlighet, men ändå inför öppna ridåer.
Efter kriget år 1945 stod Finland i skuld till både Ryssland och USA. I relationen till USA har Finland betalat all krigsskuld. Finland är ett av de få länder som verkligen gjorde detta. I relation till sovjetiska Ryssland fördes en aktiv vänskapspolitik. Då i huvudsak av presidenten Urho Kekkonen.
Behovet av att tysta ner de finska soldaterna var stort. Det fanns inte särskilt stort nationellt trygghet för att hantera dessa historier. Finland stod i ett läge där de tvingades böja sig för väst. Tidigare hade finländarna samarbetat med Tyskland i förmån för Ryssland. Det bör påminnas om att Finland fick hjälp med trupper av tyskarna vid självständighetsförklaringen år 1917 – vilket också var en huvudsaklig anledning till att omkring 5000 ryska soldater frivilligt lämnade ifrån sig sina vapen.
De goda banden mellan Finland och Tyskland är ingalunda sämre än tidigare. De historiska kunskaperna om Öst-Karelen finns hos Tyskland, men det är Finlands sak att ta upp det offentligt. Samma sak är det i relationen med Ryssland. Initiativet ligger hos Finland.
När soldaterna kom hem från Öst-Karelen blev de som berättade om förintelsen i fånglägren systematiskt trakasserade av den finska staten. Det ligger en enorm smärta i dessa berättelser. När den nuvarande finska utrikespolitiken riktat in sig mot Mellanöstern har jag haft personlig anledning att balansera detta på den judiska bloggen Al Hamatzav. Där skrev jag 20 september 2006 följande:
Det bör påpekas att Finland fortfarande inte har gjort upp sitt förflutna i Karelen. Då särskilt vad som hände mellan juni 1941 och november 1944, när tyska soldater ockuperade, administrerade och systematiskt exploaterade finska delar Karelen, vilka Sovjetunionen tidigare erövrat i finska vinterkriget. Just överbefälhavare Gustaf Mannerheims samarbete med Führern Adolf Hitler höljer dagens finska engagemang i Mellanöstern med en mörk skugga. Just de judiska förintelseläger som upprättades i ryska Karelen skapade enorma lokala rykten i östra Finland under andra världskriget, vilket naturligtvis förnekades på nationell nivå.
Här kommer diskussionen om bevis upp. Jag har hävdat att den finska staten har tillräckligt med bevis för att våga beta av ämnet. Det handlar alltså inte om ett avslöjande utanför staten, utan ett avslöjande i staten. Ungefär som författaren Stieg Larssons triologi om de fiktiva karaktärerna Michael Blomkvist och Lisbet Sallander, där upplösningen handlar om systematiskt kränkning av en enskild medborgare – i säkerhets-, utrikes- och försvarspolitikens namn.
Den avlidne Stieg Larssons fantasi var naturligtvis inte dålig. Faktum är att finska staten är långt värre i frågan om förödelsen på Öst-Karelen. Det är ett justitiemord utav Guds nåde. I ett perspektiv mot vad som hände i södra Polen är detta en liten sak, men ur nordiska glasögon är det en tung börda. Att människor dör i krig är många väl medvetna om. Vad det handlar om ytterst i detta fall är samvete – inför de finska soldater som fick bära förnekelsens börda, för de i lokalbefolkningen som blev stämplade som dårar när de berättade sina upplevelser och naturligtvis de judar som blivit förolyckade och trakasserade.
Det som är bra med avhandlingen ”Hemliga vapenbröder” är att den avlägsnar en lång period av påtvingad historisk förnekelse för finländarna. Det ska bli intressant att läsa den, men sammanfattningen finns redan. Här tror jag det är viktigt att komma ihåg att det är den första avhandlingen i ämnet och att området är mycket stort och kräver en hel del i historisk gottgörelse i form av ändrad historieskrivning, en öppen global diskussion på nätet med mera.
Sedan tycker jag många finländare är skyldig Henrik Arnstad en ursäkt. Å andra sidan kan jag förstå den finska reaktionen och behovet av att få äga sina egna problem – och sin egen historia. Ändå. Förnekelse är ingen god grund att bygga utrikespolitiska relationer. Det tror jag nuvarande utrikesminister Alexander Stubb också kan förstå – och även hålla med.
JK Göran Lambertz får positiv kritik av advokat Monique Wadsted som skriver på Newsmill. Själv ifrågasätter JK på DN Debatt domstolarnas självständighet och vill ge ökat utrymme för prövning av enskilda mål. Då bland annat styckmordsmålet och en finsk man som är dömd för att ha kastat en kvinna från sjunde våningen.
Bloggaren och juristen Mårten Schultz skriver i anslutning till detta:
Det är glädjande att se att såväl JK som JO i, tycks det mig, allt högre grad använder ämbetena till att kritiskt granska rättsväsendets brister. Här finns det mycket att göra.
Tvivel, skriver JK Göran Lambertz, är tillräckligt för att gå vidare i ett mål för att pröva rättssäkerheten. Att frågan kommer upp är gott i sig. Det ökar beviskraven vid en rättegång och ger mer utrymme för andra infallsvinklar än att polisen ska leva upp till eventuella brottsprognoser som de själva gjort. Där har kvantitet varit vägledande framför kvalitet.
Här finns det gott om oskyldiga, som när en man år 2001 skulle lämna in ett vapen som gått i arv i släkten. Eftersom han lämnade in vapnet efter själva vapenamnestin fick han tre månaders fängelse för olaga vapeninnehav. Eller många av de rättegångar där kvinnor bråkar med män och männen reagerar. Efteråt blir männen anklagade för misshandel, trots att det i första fallet var uppenbart att männen försvarade sig.
Att ha en sådan godtycklig rättssäkerhet som ensidigt tar sida för kvinnor eller är rena rama principrytteriet så borde det finnas större utrymme för kvalitet. Det gäller även många godtyckliga rättegångar där rasism och historiskt sårad självkänsla är en del av bilden. I det här fallet med den finske mannen fanns det fler indicier som pekade på hans oskuld. Då blev svensk lag i samma ögonblick rasistisk och självömkande när den dömde en finsk man oskyldigt för mord.
Att våga sätta fingret på hur den svenska vardagsrasismen påverkar rättssäkerheten är viktigt. Själv minns jag från min barndom att svenskarna brukade hälla gammal filmjölk i vår brevlåda i Charlottenborg i Motala. Anledningen: Vi var från Finland. Vår familj brukade då lika barnsligt hälla gammal filbunke i deras brevlåda. Så höll det på.
När vi senare träffade dem på gatan brukade de alltid le och hälsa. Vi lärde oss det svenska sättet ganska snabbt och blev lika tydligt trevliga. Att det smusslades med föraktet blev mer en social tävling. Ungefär lika konstgjorda som Vita Frun som spökade friskt i Charlottenborgs Slott.
Förhoppningsvis har kvalitetsgranskningen inte missat sådana här bittra nationalistiska motiv sprungna från början av 1800-talets brustna förväntningar om svensk storhet.
NATO har knappast stärkt sitt förtroende i Finland, efter dess passiva roll i konflikten i Georgien, visar en undersökning som är ställd av Helsingin Sanomat. Istället har osäkerheten ökat från 16 procent till 20 procent.
Den svenska hållningen är att Alliansen följer den finska politiken. Den socialdemokratiska politiken är att ”en svensk tiger” och oppositionsledaren Mona Sahlin har sagt att ett medlemskap är otänkbart, skriver SvD i en pigg reflektion.
Själv har jag kritiserat den svenska rysskräcken och manat till lugn. Här är det tydligt att finländarna som har björnen direkt i ryggen är långt ifrån rädda. 77 procent av finländarna anser att Ryssland inte är något stort hot eller inget hot alls. I Sverige är den socialdemokratiska ledaren Göran Greider förståndig i frågan. Så här svarar han i en chatt i DN Kultur & Nöje:
Jag är inte rädd för ryssarna – i alla fall inte mer än för Nato och USA. Natos expansion destabiliserar världen mer än Ryssland just nu.
Vem vet, möjligen kan Göran Greiders insikt komma från de många finländare som en gång invandrade till Dalarna.
Källa: HS
Den ryska presidenten Dmitrij Medvedev blir citerad i UPI.com angående Georgiens attack mot Sydossetien:
Världen har förändrats. För mig inträffade detta den 8 augusti 2008 och har därmed klassificerat sig som Ryssland motsvarighet till USA:s 11 september 2001. Jämförelsen är korrekt och motsvarar den ryska verkligheten. Jag skulle vilja att världen drar lärdom också utifrån dessa händelser, eftersom man dragit lärdom av tragedin från den 11 september – och andra tragiska händelser.
Fortfarande är det oklart huruvida maktbalansen består mellan Medvedev och premiärminister Putin. DN:s Winiarski citerar Masja Lipman som hävdar att det inte finns någon i den ryska maktsfären som skulle vara mer liberal eller västorienterad.
Själv är jag inte riktigt övertygad – det finns ingen anledning att kasta in handduken beträffande rysk demokrati. 11 september var verkligen en attack mot demokratin. För Georgiens del var attacken mot Sydossetien deras sämsta val att i OS-tider försöka vända världsopinionen mot Ryssland. För rysk del var det en ren och skär propagandaförlust, eftersom världen fortfarande inte hämtat sig från kommunistregimens dominans under 1900-talet.
Särskilt eftersom Ryssland också investerar i demokratiska förbrytarländer världen över – där Iran, Venezuela och Nordkorea och Kuba får dess moraliska stöd. Marknadsekonomiskt väljer det ryska ledarskapet västerländska produkter, vilket avslöjar dess tydliga dubbelmoral. Ändå, demokratin i Ryssland skulle inte må dåligt av att bli tydligare – då bland annat våga släppa in västerländska investerare i landet. I första hand Sverige – för att tala i egen sak.
Å andra sidan. Vad är det för tider just nu? Jag skulle vilja benämna det som att den postsovjetiska eran slagit in där demokratin går hand i hand med gamla kommunistiska praktiker. Det är naturligtvis mycket bättre än enbart kommunistisk administration, men mer demokrati och marknadsekonomi vore att föredra.
För Sveriges del så handlar det inte om att upprusta eller nedrusta – utan att behålla samma nivå som tidigare. Själv är jag orolig över att försvarsbudgeten är så grymt stor. 41,069 miljarder kronor för år 2009 (s.51) – det är en riktigt saltad budget, där Sverige endast har runt 20,000-30,000 man.
Finland har som bekant närmare 350,000. EU har 0.
Och NATO? Ärligt talat så är USA livrädda för att ge sig på ryssarna om de skulle ge sig på en offensiv. Det är väl den mest allvarliga slutsatsen att dra efter georgiska president Saakashvili satte igång konflikten genom anfallet mot Sydossetien. Sverige skulle ha väldigt lite hjälp av NATO i händelse av en konflikt i Norden. Däremot skulle svenskt försvar vara helt i knäna på Finland.
Den ryska riksdagen, statsduman, beslutade igår att Ryssland ska erbjuda självständighet till de georgiska utbrytarrepublikerna Abchazien och Sydossetien. Federationsrådet deltog inte i röstningen.
Dessutom hotar Ryssland med premiärminister Putin i spetsen att helt avbryta relationen med NATO. Samtidigt markerar Ryssland just nu revir i sina forna satellitstater.
OSSE-ordförande tillika finske utrikesminister Alexander Stubb säger till Helsingin Sanomat att det är alldeles för tidigt att dra några som helst slutsatser, men att utbrytarprovinsernas självständighet innebär också krav på internationell delaktighet och erkännande.
Med andra ord: Ryssland styr inte längre i världen.
Utrikesminister Bildt bekräftar att relationerna till Ryssland är ansträngda och frostiga.
Innebörden av Alexander Stubbs budskap till den ryska presidenten Medvedev och premiärministern Putin är att det är dags för Ryssland att försöka bryta den postsovjetiska isolering, som kommer från 70 år av uppbyggda murar mellan före detta Sovjetunionen och Västmakterna, där USA opererade genom NATO-gemenskapen i Europa.
Georgien är inget undantag i NATO:s strävan att erbjuda amerikansk demokrati till de forna satellitstaterna. Ryssland erbjuder i budgivningen självständighet.
Till skillnad mot dagarna under Kalla Kriget existerar idag EU, men den ryska operativa respekten för EU är i stort sett obefintlig. Möjligen är respekten närvarande vid militärparader, men knappast ute på fältet.
Vid ett tillfälle i Gori blev den finske utrikesministern tillika OSSE-ordförande Alexander Stubb stoppad av en rysk general som ifrågasatte hans existens i området. När det kom till Rysslands respekt för USA kunde kunde amerikanska ”hjälparbetare” från C-17-planen vid Tbilisis internationella flygplats skjuta mot ryska anfallsstyrkor som desorienterat sig i vid Tbilisis flygplats.
Fortsättningsvis agerar EU i ett vingklippt tillstånd. Se bara på stackars franska presidenten Nicolas Sarkozy som fick se löften bli brutna gång efter annan i en teatralisk lek mellan Putin och Medvedev.
Själv behöver jag inte gå särskilt långt i min vardag för att finna belysande exempel på nesligheter i den europeiska infantila relationen till Ryssland. När jag vid ett tillfälle satt på pendeltåget mellan Bålsta och Stockholm klev det in ett gäng ryssar som tog stor plats med gester och miner. De talade högljutt sitt hemspråk och bredde ut armarna.
Märkbart böjdes flera huvuden i vagnen. Undfallenheten för russifieringen var påtaglig även här i Sverige. Bakom den lurar rädslan och en gigantisk försvarsbudget som likt en amöba växer och växer.
Med tanke på min flickväns kanadensiska härkomst händer det ganska ofta att vi talar engelska med varandra. Svenska språket är inte lika rikt som engelskan, vilket jag tror de flesta språkkunniga håller med om – även om vissa geijerska, tegnérska och heidenstamska vikingar vurmar för ”de ska j-lar mig tala svenska”.
Jag fumlade med de svenska orden och letade efter ersättning till meningen ”detachment with love”.
”Detachment with love” är ett slags tillstånd och beteende där en individ ”krokar av sig” från en situation eller personlighet utan att använda våld, däremot ”vänlighet”, ”tillit” och så vidare.
”Love” betyder på svenska ”kärlek”, men love har enligt dictionary.com 28 betydelser.
Den vardagliga svenskan skiljer mellan kärlek, älska och tycka om – en slags rituell gradering som mäter den känsloladdade graden i en relation. När det kommer till kärlek som förbinder handlar det om förälskelse och upplevelser av passion och så vidare. Ingen översätter väl ”I love you” med ”Jag kärlekar dig” eller omvänt ”Jag älskar dig” med ”I f–k you”. Möjligen gör ateister det i sin hätskhet mot kristna, men annars är det tämligen lugnt med illvilliga missförstånd.
Vid det här tillfället på pendeltåget med de dominanta ryssarna passade det ypperligt att byta språk. När min flickvän och jag startade konversationen på engelska tystnade plötsligt gänget av ryska arbetare. Själv blev jag häpen och smått besviken över effekten.
Min förhoppning var att ryssarna skulle förstå innebörden.
För säkerhets skull förtydligar jag mig återigen.
Vad Ryssland saknar är en politisk vänskapsstrategi med sina forna satellitstater. Dessutom saknar de likt finske Alexander Stubbs uttalande en idé om deras behov av omvärldens stöd. När Kina öppnar upp sig i OS-spagat sluter sig Ryssland i sitt forna kommunistiska och skal. På sätt och vis fungerar skalet som ett skydd, men i en tid av globalisering blir den ryska politiken en stollig rustning – som en äkta viking förr eller senare självmant hänger av sig.
Den finska utrikesministern Ilkka Kanerva avgår – finska UD menar att han är sjukskriven – och ersätts av den 40-årige Alexander Stubb, som har en finsk mor och en finlandssvensk far. Inget oväntat direkt och Ilkka Kanervas försvar var knapphändig. Naturligtvis är det tråkigt, för mig som har finska rötter, när en finsk utrikesminister tvingas avgå på grund av att ha tappat kontrollen över sitt beteende.
Vad jag vet så är detta första gången en västerländsk minister tvingas avgå på grund av SMS.
Ett fenomen i tiden helt enkelt.
