Att statsminister Fredrik Reinfeldt vågar diskutera om mänskliga rättigheter med Kinas president president Hu Jintao är numera, efter gårdagens samtal, empiriskt belagt. Det är ett stort framsteg att de kinesiska myndigheterna accepterar ett samtal som var bestämt till 30 minuter att fortgå till 50 minuter.

Sverige är i det här sammanhanget ett mikroskopiskt land i jämförelse med Kina. Att lyfta fram situationen i Tibet är därför inget annat än logiskt. Små länder och etniskt avgränsade länder har också rätt att existera. Samtidigt är situationen liknande den i Sovjetunionen. Om Kina släpper greppet om en region, då följer de andra med av dominoeffekten.

Kina är ju ett av de länder som fortsatt behålla kommunismen som försvarsvapen över sin nation. När Kinas president Hu Jintao accepterar politiska diskussioner är situationen inte längre lika kritisk som många i väst vant sig vid att betrakta Kina. Tidigare har USA:s president George W Bush övat påtryckningar på Kina att släppa kontrollen över religionen, vilket varit en moderat succé.

Statsminister Reinfeldt släpper inte på sin position lika lätt som förre statsminister Göran Persson, som berömde politiska stabiliteten/förtrycket och den ekonomiska utvecklingen i Kina vid sitt besök 1996. Istället stödjer Alliansen Kina med en professur i mänskliga rättigheter vid Pekings universitet.

Nåväl, de kinesiska media betonar istället att statsminister Reinfeldts huvudsakliga ämne är klimatfrågor, men avslöjar för övrigt inget om programmet.

Publiciteten är alltså ett minimum, vilket skänker en märkbar tystnad i ämnet Kina och de olympiska spelen. Det är tydligt vad Kinas myndigheter vill ha. Att den lokala oppositionen (s) i Sverige framstår som smått korkad spelar endast Kina i händerna. Budskapet är tydligt från svenskarna:

Kina har inget att frukta.