USA storvinnaren i klimatkonferensen

Klimatkonferensen i Köpenhamn är till ända. I princip varje tidning världen omkring oss har svartmålat resultatet, ett pdf-dokument på fem sidor som på engelska kallas för ”Copenhagen Accord”. De nordiska tidningarna är inte något undantag. DN skriver ”nära nog fiasko i Köpenhamn” och finska morgontidningen Helsingin Sanomat kallar det för ”mager överenskommelse”. Maria Wetterstrand (MP) tycker att det var ett ”ett monumentalt nederlag”. Lena Mellin kallar det för ”ett skämt” och använder sig av bibliska undertoner.

Ändå är riktlinjerna från Köpenhamn en stor framgång tror framstående experter. Den som stal den politiska scenen i sista stund var dessutom Barack Obama som tog hem ett avtal med världens u-länder. På en dag gjorde han vad EU och övriga världen behövde två veckor för att förbereda.

Läs mer

Kina har inget att frukta från Sverige

Att statsminister Fredrik Reinfeldt vågar diskutera om mänskliga rättigheter med Kinas president president Hu Jintao är numera, efter gårdagens samtal, empiriskt belagt. Det är ett stort framsteg att de kinesiska myndigheterna accepterar ett samtal som var bestämt till 30 minuter att fortgå till 50 minuter.

Sverige är i det här sammanhanget ett mikroskopiskt land i jämförelse med Kina. Att lyfta fram situationen i Tibet är därför inget annat än logiskt. Små länder och etniskt avgränsade länder har också rätt att existera. Samtidigt är situationen liknande den i Sovjetunionen. Om Kina släpper greppet om en region, då följer de andra med av dominoeffekten.

Kina är ju ett av de länder som fortsatt behålla kommunismen som försvarsvapen över sin nation. När Kinas president Hu Jintao accepterar politiska diskussioner är situationen inte längre lika kritisk som många i väst vant sig vid att betrakta Kina. Tidigare har USA:s president George W Bush övat påtryckningar på Kina att släppa kontrollen över religionen, vilket varit en moderat succé.

Statsminister Reinfeldt släpper inte på sin position lika lätt som förre statsminister Göran Persson, som berömde politiska stabiliteten/förtrycket och den ekonomiska utvecklingen i Kina vid sitt besök 1996. Istället stödjer Alliansen Kina med en professur i mänskliga rättigheter vid Pekings universitet.

Nåväl, de kinesiska media betonar istället att statsminister Reinfeldts huvudsakliga ämne är klimatfrågor, men avslöjar för övrigt inget om programmet.

Publiciteten är alltså ett minimum, vilket skänker en märkbar tystnad i ämnet Kina och de olympiska spelen. Det är tydligt vad Kinas myndigheter vill ha. Att den lokala oppositionen (s) i Sverige framstår som smått korkad spelar endast Kina i händerna. Budskapet är tydligt från svenskarna:

Kina har inget att frukta.

Ska USA ingripa i Burma?

FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon har få alternativ till sanktioner när han sänder iväg Ibrahim Gambari till Burma, även kallat Myanmar. Då med uppmaningen till militärjuntan att begränsa användandet av våld mot de de fredsamma protesterna, som begär frihet. Kina är sedan tidigare motvilliga till politiska förändringar och hävdar att det är en suverän fråga inom deras isolerade region, vilket resulterar i att militärjuntan löser demonstrationerna på eget bevåg. Då genom våld, tårgas och varningsskott och arrestering av munkar.

Även Sverige ställer sig bakom de ambitioner som FN har på militärjuntan. Biståndsminister Gunilla Carlsson menar att ”vi höjer vår röst till försvar för de fredliga manifestationerna”.

Nu kan jag inte låta bli att spekulera kring Sydkoreas premiärminister Han Duck-Soo som besökte Stockholm den 20-22 september. Möjligen kommer USA använda sig av Sydkorea som en partner för att stabilisera situationen i Burma. Han Duck-Soo säger att ”förtroendenivån har ökat mellan Nordkorea och Sydkorea, som kunde stabilisera relationen genom ”six party talks”.

De kunde luckra upp svåra frågor om Nordkoreas kärnvapenprogram och därmed undanröja ett stort hot i regionen som gynnade dem alla. I frågan om Burma handlar det inte om kärnvapen som kan hamna i orätta händer och skapa förödelse, utan om demokratiska friheter. Här kan således Ryssland och Kina tillsammans med USA och Sydkorea lösa ett problem i regionen, men än så länge verkar det inte finnas någon gemensam syn på saken annat än den FN lagt fram.