LÖRDAGSKRÖNIKA. Peter Johansson (S) på bloggen Röda Berget påminner mig om dagens debattämne när han skriver ”kan en ny kostym rädda KD”. Vanligtvis brukar jag tolka att den här sortens retorik bottnar i en rädsla att bli övergiven. Här är det frågan om mina personliga principer hjälper mig särskilt mycket i offentligenheten finrum, men helt klart är det smärtsamt att KD backar för tredje valet i rad. Socialdemokraterna har gått samma kräftgång till mötes, men skadeglädje lindrar knappast. En sak är klar: Min politiska passion finns till för kristdemokraterna.
En annan sak jag lärt mig genom åren är att det som gör ont och smärtar är oftast en gåva till mig. Den insikten är knappast så enkel att ta till sig, men erfarenheten har lärt mig att ha en tillitsfull attityd lönar sig framför att försvara mig. Smärtan är det enda jag kan hantera och mitt sätt att se på den avgör vilken inriktning jag väljer inför framtiden. På sätt och vis innebär det en noggrann inventering där jag måste gå igenom varje detalj utifrån olika frågeställningar och perspektiv. Sedan behöver jag resa mig upp ur detaljerna för komma fram till en helhet som växer fram.
Det arbetet är inte gjort på en handvändning, utan kräver flera diskussioner, möten, utredningar och bland annat en After Work med FFFF. Jag kan försäkra att kristdemokraterna tar valresultatet på stort allvar med nödvändiga förändringar.
