Ibland får jag en känsla av oro när sverigedemokraterna dyker upp i media. Här handlar det verkligen om fördomar som lagt sig lager på lager allt sedan andra världskriget som behöver bearbetas, vilket gör att deras framträdande är behövligt. Här finns också många oroliga svenskar som söker sig en nationell identitet, där globalismen betraktas som ett hot. Som finlandssvensk är jag van att se dessa nationalistiska krafter i Finland, men när de dyker upp i Sverige är de farliga.

Varför är nationalismen farlig i Sverige?

På sätt och vis är sverigedemokraternas anlete välkommet, eftersom deras avsikter kommer upp i dagen. Att skapa en vi och dem-känsla mellan demokratiska svenskar och terroristiska muslimer är deras senaste försök. Själv är ju nationalismen ganska fördomsfull, eftersom den endast kräver blodband som förstärkning av tillhörighetskänslan och den romantiska storslagenheten.

Nu finns det problem inom kristenheten i Sverige, som sympatiserade med nazismen när den dök upp i Tyskland. Här har förnekelsen vilat tungt över frikyrkligheten som den av staten sponsrade kyrka. Bloggelitios kritik är därför livgivande, men han blandar bort sig när det gäller ” brända muslimer får man väl förmoda”. Att muslimer skulle bli lika illa behandlade som judar under nazismen är uteslutet, men att spela på nationalismen i globalismens tider och peka ut invandrare som orsaken till samhällsproblemen är otidsenligt och förolämpande.

Att utnyttja människors rädsla för förändringar – hatet – är klassiskt och grundar sig på ett förakt för demokratin som gömmer sig undan verkligheten i fyra år. Här finns det anledning till eftertanke i statsminister Fredrik Reinfeldts ledarstil. Att balansera den nationalistiska kraften är nödvändigt, eftersom den drar med sig folkrörelser som söker handledning för att bli än mer slagkraftiga i sin reproduktion av identiteter – och att få en roll i det framtida utopiska samhället.